kryss 2

Steriliseringen var så rätt. Jag tänker på det nästan varje dag. Känner mig så lugn, harmonisk och trygg. Skönt att veta att jag inte kommer få några obehagliga överraskningar i framtiden. En tung sten föll från axlarna.

Glömde säga hur det gick med smärtan. Dagen efter operationen när alla droger farit ur kroppen och jag bara hade Alvedon Forte så gjorde det från ont till väldigt ont. Såpass ont att jag ogärna ville röra mig upp ur stolen, och när jag gick någonstans ofta gick ihopkrullad och hela tiden med en hand över magen :)

Igår låg jag sked med pojkvännen, och fick för första gången uppleva det:

Efter fem dagar tog jag av plåstren, och kände mig så himla blåst. Till att börja med hade både jag och pojkvännen hela tiden fått intrycket att de skulle skära 1cm långt ärr under naveln, och så visade de sig att de skurit i.

Sen hade jag inte ens några synliga stygn. Det ser knappt ut som att något hänt! Om ett halvår lär det inte märkas något alls.

Jättebra förstås, men lite snopen blev jag allt, som hade förväntat mig att behöva förklara stora köttsår i duschen till damernas omklädningsrum :D

Jag är förstås lite gul och blå i krokarna runtom, fem dagar efter operation som sagt. Fingret är min tumme, och andra bilden är ärret som sitter precis ovanför troskanten.

Operationen är över. Jag känner mig väldigt glad och mår oförskämt bra. 

Jag är som ett barn på julafton! Imorgon är det operation, åtta på morgonen. Ikväll har jag lite förberedelser att göra, så det känns som det börjar redan idag.

Nästa fredag är det dags! De ringde idag, jag får komma in på en återbudstid. Solen blev med ens så mycket soligare!

Jag har ringt kvinnokliniken för att kolla om jag står kvar i steriliseringskön. Plats nummer tio har jag! Det närmar sig ^.^

Det senaste halvåret har varit en enda lång längtan efter steriliseringen... Det blir liksom mer och mer outhärdligt. Friheten står runt hörnet och jag vet inte ens när jag får komma åt den. Femte februari förra året var jag på familjeplaneringen och skrev på papper...

Mina livsproblem kommer inte lösa sig, men jag känner mig sååå bunden i världen nu. Jag ser barn överallt omkring mig, lyssnar på dem, leker med dem, pratar med dem, tittar på dem, och det brinner av längtan att kapa den framtiden för mig för alltid.

Jag vill aldrig, aldrig, aldrig ha ett sådant där litet knyte/yrväder själv. Det är som en hund, det är kul att leka med den en stund men skönt när ägaren kommer och knyter bajspåsen.

Ett års väntetid till operationsbordet. En bra sak tycker jag, att ett helt år har fått gå åt funderingar, men gaaaaaaah vilken lång tid det är! Och inte för en sekund har jag tvekat över om det är rätt beslut eller inte. Mina äggledare ska av.

I en meditationsövning jag gjorde nyligen skulle jag föreställa mig ett mål och njuta av att uppnå det målet.

Jag föreställde mig att jag kysste min sambo helt avslappnat och härligt.

Efter någon minut i den fantasin slog det mig hur tokig den var.

Jag skulle ju föreställa mig att han kysste mig! Det är ju det jag är ute efter, att kunna ta emot och njuta av det. Motsatsen är inte så svår, men att ta emot är så hopplöst långt bort på skalan att jag inte ens förstår att det är vad jag ska sikta mot.

Den fantasin gjorde mycket mer ont att föreställa sig, och var svår. Tårarna rann medan jag kämpade att skapa bilden av en kyss på bröstkorgen som kändes bra genom hela själen. Jag lyckades inte riktigt, så jag får jobba med det.

En kväll här bad jag honom pussa på just den platsen jag hade föreställt mig. Fyra, fem pussar så där så jag fick känna hur det kändes. Sen var det bra, jag fick ligga en stund i min kropp utan att bli rörd vid bara för att kolla igenom allt hur det stod till.

Det kändes ganska bra. Ingen ångest eller flyktinstinkt, ingen avskärmning eller lämnande av kroppen. Det var inte behagligt, men inte obehagligt heller.

Jag har kommit så långt! Jag kan kramas och vara närvarande nuförtiden, och tycka om det, till och med söka efter det själv och sakna det.

Vi lekte en pusslek som jag kom på tidigare i veckan, tänkte göra det fler gånger. Han fick pussa på en plats och så fick jag tala om hur det kändes. Bra, läskigt, pirrigt, ångest, neutralt. Så fort han kom åt en puss som var ångestladdad bytte vi plats helt, så om det blev ångest att få en puss på axeln blev nästa på vaden. Massa ställen som inte var laddade var det som blev pussade på. Genom den övningen kunde jag identifiera när det blev otäckt (om inte varför), och om vi lite senare kom tillbaka till samma punkt kanske den inte var ångestframkallande nästa gång.

Också väldigt nyttigt. Jag är stolt över att jag kom på det :) Återigen bottnade det i att jag insåg att jag måste vända tankarna mot mig istället för mot sambon. Tidigare har jag övat på att kunna pussa på honom utan att fly i huvudet, men det kommer egentligen inte åt mitt problem särskilt.

En buddhist tipsade mig om att ägna sju minuter varje kväll åt att koka i min ångest. Jag ska ställa en äggklocka och så ska jag föreställa mig en ångestframkallande situation och sitta i den ångesten tills klockan ringer. "Koka i den" sade hon. Jag testade igår, föreställde mig att sambon tog mig på brösten eller i skrevet och riktigt gottade mig i känslan av panik, kände hur kroppen krympte ihop, hur det krampade i könet och magen, ilade i kroppen, axlarna knöt sig. Sju minuter i det, sen behövde jag inte tänka på det mer utan gick över till vardagliga funderingar om jobbet och sånt istället.

Det var inte så skönt efteråt som jag hade tänkt, men inte svårt att släppa ångesten heller. Buddhisten sade att hon hade gjort det här varje kväll i ett och ett halvt år och att det hade hjälpt henne att radera all ångest ur vardagen. Jag tycker det låter som ett bra verktyg, så jag ska komma ihåg att pröva mer.

"Om man inte ser smutsen i hörnen kan man inte städa bort den," sade hon. Man måste känna sin ångest utan att förklara den och försöka rymma från den eller tränga undan den för att förlika sig med den och få den att förlora greppet om mitt liv. "Om jag började känna ångest på dagen tänkte jag bara att jag skulle ta det med äggklockan istället och så släppte den," förklarade hon.

Hellre känner jag paniken med en äggklocka än med sambon.

Fick samma matproblem igår, och jag gav mig den här gången fan på att trycka ned varenda pennepasta. Det var obehagligt, men det gick och jag orkade nästan träna ett helt pass. Portionen var för liten, men i alla fall stor nog för en vuxen kvinna.

Jag har inte gjort några stämningsgrafer sedan juni, men nu börjar jag igen eftersom jag nu går ned 100mg på båda medicinerna. I ärlighetens namn började jag mickla med medicinerna flera veckor innan läkare gav mig klartecken. Jag har mått så bra och jag är så less på att ta seroquel på morgonen och bli en zombie, så jag slutade med det. Nu är det tänkt att jag ska ta 100 på morgonen och 100 på kvällen, men jag vägrar. Det blir 200 på kvällen och buggar kroppen ur av det så får jag ta det då.

Att ta bort Seroquel från morgonen, bara det måste ha gjort mig dubbelt så frisk som innan.

Sedan dess i vilket fall, och nu när jag också tagit bort lamectal, känner jag saker vingla lite. Det kommer deprimerade tankar och rusande tanketåg då och då. Jag känner ändå att jag fortfarande är i kontroll.

Jag går på alternativmedicin nu. Egentligen vill jag inte skriva om det, för då kopplar jag i ett svep min bloggidentitet till min riktiga :) Alla mina närstående vet att jag gör det. Men det fungerar. När jag känner att jag blir för stressad, förvirrad, hängig... Då ringer jag min behandlare och vi tar en session och jag känner mig helt utrensad och harmonisk efteråt. Behandlaren säger att bipolaritet inte är livslångt och kroniskt och jag skrattade henne nästan i ansiktet första gången hon sade det.

Jag tror på alternativmedicin på det viset att det är många tusen års kunskap som har lagrats hos schamanerna och de vise som inte är värt att förkasta bara för att det kom ny teknik med förklaringsmodeller. Sen är det bara att sålla ut vad som tillhör den kategorin och vad som bara är en vriden mupps från scientologerna galna påhitt.

Jag har nu gått i den här behandlingen i tre månader och jag börjar tro på galenskapen, att det inte är livslångt och kroniskt det jag har. Det händer saker med mig som får mig att tro så.

Sen drar jag åt det spirituella hållet, så jag har inte helt svårt att anamma "friare" tankegångar.

Jag blir bättre och bättre som person. Nu pratar jag inte om den här behandlingen, utan om arbetet jag utför och har utfört på mig i ett par år koncentrerat. Det jag jobbar med sedan ett halvår tillbaka är sexualiteten. Vissa perioder går det knackigare, andra bättre. När jag känner att jag behöver påminna mig tar jag upp boken, "The Courage to Heal" (Ellen Bass mfl). Jag vill att min sambo ska läsa anhörigkapitlet, men det har inte blivit av och varje gång jag vill påminna är det när vi har gått och lagt oss, och det är inte ett bra tillfälle att ta upp sånt tycker jag.

Jag vill att han ska veta att jag kämpar. Att jag inte bara går runt och gör ingenting, att jag jobbar med mina tankar och min kropp. Jag säger saker som jag tror han kanske skulle förstå bättre om han läste boken. Saker som att "jag kände det där!". Vad menar jag, undrar han, och jag menar att jag kände beröringen innifrån. Hurså? Jo, innifrån liksom. Inte bara utifrån... Det är så komplicerat, och i boken beskrivs allt så begripligt i ett helt kapitel dessutom späckat med vittnesmål. Vad som menas med att inte känna i huden, att ha stängt av den. Och jag vill att han ska veta hur stort det är för mig när jag känner en beröring innifrån.

Han tror att jag tycker han är ful och att det är därför jag har alla de här problemen. Finns det något att gå sönder mer av? Vackraste underbara som har fått mig i kontakt med min sexualitet där det aldrig fanns någon före honom. Den enda som fått mig att känna innifrån och vara ångestfri i sexet, han tror att det är hans fel. Säger att det inte är konstigt att jag inte vill att han tar i mig. Det är sånt vansinne att han lägger det på sin skuld att jag är felknullad från början. Det gör bara för ont att pratas om. Dessutom tror jag aldrig vi tillsammans kan komma åt problemet om han tror det ligger hos honom, för vi måste jobba gemensamt ur det faktiska problemet, inte fabulera ihop ett nytt.

"If the survivor withdraws, is angry, is sad, needs time alone, doesn't want to make love, all this affects you personally. And yet it is true that her behavior does not necessarily reflect her feelings for you or for your relationship. In reality, your partner is either repeating coping behaviors from years before you met her, or she is doing what she needs to do to heal. It often has very little to do with you."

Och det är väl det som är problemet. Det handlar bara om mig.

Jag ska försöka sätta sambon först mer, jag försöker hela tiden. Jag vill inte vara parasiten som inte ger (och nu menar jag inte sexuellt, för där kan/får jag inte tvinga mig att ge när det inte går). Usch, det är bara jag jag jag.

Så ser det ut sen förra anteckningen i bloggen.

Läkarbesök idag, och jag får gå ned både 100mg lamectal och 100mg seroquel. Jej!

Om en timma är det tänkt att jag ska börja höstens träning, men jag får inte i mig någon mat.

Jag är så besviken att jag gråter. Jag kan inte träna utan energi hur gärna jag än vill.

Kukkropp.

Har kommit hem från en kväll hos pappa och jag är helt slut. Nu är alla eländes måsten över för den här gången! Skönt att ta det värsta sist.

Det var fest med massa folk jag inte kände så det var bättre än jag hade väntat mig. Jag sa till sambon innan jag somnade att det var lustigt att vara hos pappa och inte känna det som att jag stod vid fronten i nattlinne beväpnad med tandpetare.

Likväl var det första jag gjorde när jag kom hem att skrubba hela kroppen med frätande tvål och raka bort varenda hårstrå. Sen tre duschar parfym och luktagotthudkräm.

Puh.